Etusivu De överlevde koncentrationslägren Sioma Zubicky

Suomeksi

Sioma Zubicky överlevde Auschwitz
"Ungdomen får inte bli historielös!"

-Jag hatar ingen. Hatar jag, sänker jag mig på samma nivå som nazisterna, säger Sioma Zubicky. Han är en hjärtegod och ödmjuk människa, som inte heller har långt till skratt. Men han har en svårare bakgrund än de allra flesta människor. Han tillhör de judar som överlevde Hitlers koncentrationsläger.

-Hur förenar man Gud och Auschwitz? är en av de många frågor han grubblar över.

Sioma Zubicky föddes år 1926 i Berlin. Hans föräldrar hade kommit dit från Ryssland. När Hitler kom till makten 1933 flyttade familjen till Tjeckoslovakien, för de kände på sig att de som judar skulle få det besvärligt i Tyskland. Från Tjeckoslovakien fortsatte Zubickys till Schweiz, men där fick de inte stanna. Tre dagar innan andra världskriget bröt ut kom de till Frankrike. De tänkte fortsätta till Amerika, men Siomas far blev inkallad i den franska armén. Sedan ockuperade Tyskland större delen av Frankrike. Zubickys hamnade på den tyskockuperade sidan.

-För vår del var det Hitlers raslagar som gjorde oss till judar, för mina föräldrar var ateister.

-Vi trodde att vi skulle haffas omedelbart, men ingenting hände, minns Sioma. De franska nazisterna började förfölja judar och kallade dem till förhör. Zubickys var dock ryska emigranter, så man visste inte vad man skulle göra med dem. De hade dessutom tur genom att huset där de bott i Berlin hade blivit bombat, så alla akter rörande dem som funnits kvar i Tyskland hade förstörts.

Arresterade

Sioma och hans far började underhålla de tyska soldaterna med musik, samtidigt som de arbetade för motståndsrörelsen genom att leta reda på militära installationer. Den 14 juli 1943 blev dock hela familjen arresterad, inte för att de var judar, utan för att det blivit avslöjat att de arbetade för motståndsrörelsen. Fadern hamnade hos det franska Gestapo, den övriga familjen hos det tyska.

Inte ens Siomas mor visste att hennes man och son arbetade för motståndsrörelsen. I förhören talade hon om att de var judar, och därmed var deras öde beseglat.

Fadern träffade under en transport till ett fängelse en fransk polis som också var motståndsman och erbjöd honom att fly tillsammans med sig. Det gjorde han, och klarade sig som en fri man i södra Frankrike ända till krigsslutet. Senare deltog han i det israeliska frihetskriget.

Till Auschwitz

Sioma, hans mor och lillebror kom däremot till fånglägret Drancy, därifrån färden efter en månad fortsatte med transport nr 59 till Auschwitz. Dit kom de den 4 september 1943. Vid ankomsten skedde en indelning i arbetsföra och icke-arbetsföra. Alla som var sjuka eller annars för svaga, för gamla eller för unga för att arbeta fördes med lastbilar direkt till gaskammaren. Så skedde med Siomas mor och 11-åriga bror. Sioma själv var 17 år och betraktades som arbetsför. Han fick numret 146021 tatuerat på armen, vilket betydde att han var den 146021:a som kom till lägret.

-Hela vår transport är dokumenterad, berättar Sioma. Fram till den polska gränsen hade löjtnant Wannenwacher hand om den, där tog kapten Reuter över. I protokollet står också vilka nummer vi fick.

-Då jag besöker skolor frågar man mig ofta varför allt skulle dokumenteras så noga - därmed kom ju tyskarna att själva avslöja sig. Men - de tänkte ju inte förlora kriget, utan vinna. Transporten bestod av 992 fångar, av vilka 13 överlevde, därav tre kvinnor. 35 procent kom in i lägret som arbetsföra, resten gasades ihjäl direkt.

När Auschwitz befriades 1945 hade 1,6 miljoner mördats där, enbart i det lägret.

-Ibland frågar man mig om jag tänkt ta bort mitt nummer, berättar Sioma. -Det har jag aldrig tänkt göra. Det är en del av mitt öde och ingenting att skämmas för.

I oktober 1944 blev Sioma förflyttad till Dachau, som inte var ett förintelseläger - vilket dock inte hindrade att fångar dog hela tiden av umbärandena. Det fanns meningsskiljaktigheter bland nazisterna om vad man skulle göra med judarna. För Hitler själv var det viktigast att mörda dem alla, medan t.ex. Albert Speer, ansvarig för rustningsindustrin, tyckte att man istället skulle använda dem som slavarbetskraft för att lösgöra tyskar för andra uppgifter.

-När jag skickades till Dachau hade man redan mördat de flesta. Nederlagen vid Stalingrad och El Alamein låg bakom, de allierade hade landstigit i Normandiet, och tyskarna hade gjort stora förluster. De började ha ont om arbetskraft.

I Dachau fick fångarna arbeta i en underjordisk missilfabrik.

En av tio visste

En miljon människor var direkt inblandade i judeutrotningen. Då är deras familjemedlemmar inte inräknade. Det betyder att tio procent av tyskarna visste direkt vad som var i görningen. Därtill kommer alla de som visste om det ryktesvägen.

-Ändå trodde ingen på det. Medskulden från de allierades sida är en stor fråga, säger Sioma. -Jag försöker ta tyngden av tyskarna skuld. Jag sätter inte likhetstecken mellan tyskar och nazister. Vi måste bearbeta det goda och det onda inom oss.

-Jag vill inte bara att man skall tycka synd om mig och judarna. Det finns ett samband mellan det som sker nu och det som skedde då. Ondskan är konstant.

-Alla har vi fördomar, men de får inte styra våra handlingar. Vi kan inte älska alla människor, men vi måste respektera dem.

Två saker i Auschwitz vill Sioma lyfta fram som det otäckaste. Den ena var de återkommande gallringarna. Den första ägde rum vid ankomsten, sedan var det gallringar gång på gång.

-Vi ställdes nakna inför SS-läkare som skulle avgöra vilka som var för magra och svaga och skulle skickas till gaskammaren, och vilka som ännu skulle få leva.

-Första och andra gången visste jag inte vad det var frågan om, men sen visste jag.
-Det andra otäcka var att leva i ett vakuum, att inte veta om något utanför lägret.
-Det var förstås lättare för mig som inte hade fru och barn. De som hade kunde fråga de andra vad som hänt med dem. De andra kunde peka på röken från förbränningsugnarna: "Där är din fru och dina barn."
-Att komma från Auschwitz till Dachau, där inga gallringar förekom eftersom det inte var ett förintelseläger, var en upplevelse som inte går att beskriva. Vi hade inte mera hopp om att överleva, men trycket var borta.

"Psykiskt repar vi oss aldrig"

I april 1945 omringades Dachau av amerikanska trupper. Tyskarna började tömma lägret panikartat. Alla som inte kunde gå sköts.

-Framför oss hade vi en grupp ryska krigsfångar som ställdes på en bro som sprängdes i luften med dem. Vi trodde att vi alla skulle skjutas. Men då övernattade vi på en äng, natten mellan 30 april och 1 maj. Vi brydde oss inte om överlevnad, för vi var i så dåligt skick. På morgonen var vakterna borta, och på eftermiddagen dök amerikanska soldater upp, så vi visste att vi var på de allierades sida.

Sioma kom in på ett amerikanskt krigssjukhus och repade sig fort - fysiskt.

-Psykiskt repar vi oss aldrig. Vi är ett stort problem för oss själva och våra familjer.

Genom en händelse fick Sioma igen kontakt med sin far som då fanns i Paris. Han stannade i Frankrike tills han 1947 kom till Sverige där han sedan dess bor och arbetar som journalist, numera pensionerad.

-Det fanns vakter i lägren som aldrig slog oss, minns Sioma. -Jag har ofta tänkt på dem. Jag har kommit till att de ville visa sin mänsklighet. De hade följt Hitler, tänkt avancera i karriären, men när de kom till Auschwitz, då hände något inom dem.

-Dessa vakter betydde enormt mycket: det fanns ändå människor kvar. Det ingav hopp. Kamratskapen bland mina medfångar var inget vidare.

"Jag är inte bättre än andra"

-Jag har ofta undrat vad det blev av SS-officerarnas barn som bodde med sina föräldrar i lägren. Jag har också tänkt: vad skulle jag gjort om jag inte varit förföljd. Mitt "privilegium" är att jag var förföljd, därför att jag då automatiskt står på de godas sida. Men jag är inte bättre än andra.

-Den judiska utvaldheten innebär framför allt en skyldighet. Så länge judar är förföljda är de inte farliga, men när de inte är det, kan de också vara bödlar.

I Stockholm finns en klubb som heter Förintelsens överlevande. -Där förstår vi varann. Vi behöver inte prata om det vi upplevt, för vi vet att alla förstår, alla har varit i läger, säger Sioma.

-Min fru förstår mig inte, mina barn orkar inte längre höra mig.
-När du har ont någonstans kan jag inte känna din smärta.
-När jag lämnade min mor i Auschwitz, höll hon min lillebror i ena handen och en väska i den andra. SS-männen skrek åt henne att lämna bagaget. Hon skrek till mig: "Vänta på mig." Jag skrek tillbaka, mycket hårt: "Rör på dig!" Det var det sista jag såg av henne. Jag måste fortfarande bearbeta detta, och har mardrömmar om det.
-Hur förenar man Gud och Auschwitz? Jag har haft teologiska diskussioner. När man säger att Gud är allsmäktig får jag svara: han är inte alls det. Jag har ingen begåvning för förenklingar.
-Jag har kanske överlevt för att jag inte var så mycket människa då. Många som var det i högre grad har senare tagit sitt liv.
-Man frågar mig hur jag överlevde. Jag hade tur - eller otur. Varför överlevde jag och inte de andra? Skuldkänslan finns där.
-Jag hatar ingen, jag hatar bara ideologier. Hatar jag en annan människa, sänker jag mig på samma nivå som nazisterna. Jag skulle tom. gå så långt i överdrift, att jag tycker synd om Hitler.

Nazismen finns kvar

Sioma Zubicky vill inte tala om nynazism, för han anser att nazismen aldrig har dött. 1945 tog man i Tyskland över en administration där alla var nazister.

-De väntade bara på en ny chans. Nu när vi har kris igen vädrar de morgonluft. Blir de bara kvitt Auschwitz... Men det finns alltför mycket dokumentation för att det skall lyckas.

-Jag fattar inte hur Faurison eller Irving (som förnekar att Förintelsen ägt rum) vågar. Jag tycker inte att de är farliga, men otäcka. De kan bara vända sig till de historielösa. Därför är det så viktigt att ungdomen inte blir historielös. Därför vill jag besöka skolor så mycket som möjligt.

Intervjun har tidigare publicerats i tidningen En Väg 6/93 (Helsingfors 1993). Red. Risto Nurmela.
Sioma Zubicky har utkommit med boken "Med Förintelsen i bagaget", Bonnier Carlsen, Stockholm 1997. (ISBN 91-638-3436-7.)