Etusivu De överlevde koncentrationslägren Lilly Millner

Suomeksi

"Jag minns hur vakterna knöt repet om mammas hals och släpade hennes kropp till sophögen..."

Lilly Millner väntar på ett brev. De närmaste dagarna borde posten hämta ett officiellt brev från Litauen i vilket det framgår hur gammal hon är. Hittills har hennes födelsedag varit 30.3.1930, eftersom det är så lätt att komma ihåg. Det var livsfarligt att staka sig då man ljög för koncentrationslägrets skrivare.

Då brevet anländer blir Millner några år yngre. I koncentrationslägret dödades barnen. Därför förfalskade mamman sin dotters födelsedatum. I den avgörande links-rechts-kön fick Lilly högklackade skor och en hög hårknut. Det gick bra för henne: hon kom in i koncentrationslägret.

Millner sitter i sitt vackra hem i Munksnäs i Helsingfors och ser till det yttre ut som en helt vanlig munksnäsfru. I kön på Varuboden skulle ingen kunna tänka sig att hon alls varit på livets skuggsida. Också i vänkretsen glömmer man det lätt, för Millner är känd som den glada Lilly som ler, pratar om soliga ting och omger sig med skönhet.

Som ung flicka såg Lilly så mycket ondska och fulhet, att hon nu vill omge sig med idel goda saker, som musik och bildkonst. Hon klarar inte av att se på någonting som tangerar krig eller judeförföljelser, inte ens våldsamma teveserier. Tyska språket och långskaftade stövlar åstadkommer ett skov av plötsligt illamående hos henne. Än idag, 53 år efter att ryssarna kom och befriade Lilly antastas hon av sina minnen.

Den förstenade tiden

På fotot ser flickan med runda kinder med klara ögon mot framtiden. Allt är ännu väl. Det självständiga Litauen utvecklas på 1930-talet med stormsteg, och i spetsen för utvecklingen går den stora judiska minoriteten. Rosenbaums är förmögna företagare. Den ryskjudiske fadern äger en aluminiumfabrik och bedriver bankirverksamhet vid sidan om: i ett ungt land finns det många möjligheter.

Den litauiskfödda Anna Rosenbaum är känd i Litauen som en stor vän av de sjuka och fattiga. Familjen har en stor lägenhet i centrala Kaunas, egen bil och en ståtlig sommarvilla. Storebror Moses går i skolan och spelar vid konservatoriet, Lilly går i den judiska barnträdgården i Kaunas. På lördagen går familjen i synagogan och efteråt hos Kapulskys för att äta bakelser. Bakelserna är underbara, men mamma ser till att Lilly inte äter för mycket. Lilly dansar balett, och en balettdansös måste vara graciös.

Millner kommer ihåg sommaren och hur bakelsen smakade, men det mörker som sänker sig därefter är som en tid som förstenats genom skräck, och som man kan ta sig genom endast med små, små steg. Först kom ryssarna sommaren 1940. De gjorde en lista över Litauens kapitalister och skickade dem med tåg till Sibirien. Ingen av de deporterade har hört av sig sedan dess. Rosenbaums var också med på listan, men fadern lyckades rädda familjen genom sina förbindelser.

Tyskarna vällde in i Litauen 24 juni 1941. Samma dag inleddes masslakten på judar, varvid litauiska partisaner som flytt till skogarna undan röda armén härjade allra värst. På ett par dagar mördades tusentals judar med knivar, yxor och av tyskarna tillhandahållna vapen. Litauer som utmärkt sig genom massmordet värvades senare i stora skaror till vakter vid koncentrationslägren i Litauen och runtom i det nazistockuperade Europa.

De judar som överlevt de första dagarnas massmord isolerades ghetton. Rosenbaums hamnade i Slobodkas ghetto, där 35.000 judar från Kaunas blev instängda. Att börja med såg livet ut att fortsätta i ghettot, men våldet från tyskarnas och deras litauiska hantlangares sida tilltog hela tiden.

Medlemmar av släkten Rosenbaum på sommarstugan före kriget.
Lilly sitter med bollen i famnen på sin mor. Av sommarfirarna på bilden dog nio i Förintelsen.

Den dagliga grymheten

Mindre än tio år gammal måste Lilly vara ögonvittne till mord, våldtäkter och grymma förödmjukelser. Hon såg hur en tysk soldat krossade skallen på ett litet barn mot en vägg och hur barnets mor i sin förtvivlan tog sitt liv genom att störta huvudstupa mot samma vägg. Grymheten blev vardag och döden ett oundvikligt öde, som barnen visste att väntade också dem.

När fyra tyska soldater dök upp vid dörren för att hämta pappa Jehuda för "förhör", visste familjen vad som väntade. Den förtvivlade modern försökte förgäves muta soldaterna med ett guldur. Resten av familjens värdeföremål grävde hon under ett stort träd. Hon pekade ut platsen för Moses och Lilly. Den som eventuellt överlevde kunde återvända för att hämta egendomen.

I ghettot fortsatte judarna sin överlevnadskamp med den godtyckliga terrorn. De upprepade massmorden gavs alltid ett skenbart rationellt motiv. T.ex. förklarade man att 700 äldre kvinnor massavrättats därför att en tysk soldat blivit beskjuten i ghettot. Senare bad tyskarna juderådet om ursäkt. Det hade rört sig om ett vådaskott som brunnit av när soldaten putsat sitt vapen. Av 35.000 judar i Slobodka överlevde bara några hundra kriget.

Dödslägret Stutthof

Brodern Moses skickades till koncentrationslägret Dachau, där en tysk soldat skjöt ihjäl honom strax före krigsslutet som straff för att Moses inte hälsat på honom med att ta av sig hatten. Sommaren 1944 kom turen för Anna och Lilly. De transporterades med tåg till koncentrationslägret Stutthof vid den polsk-tyska gränsen.

Stanken av död uppsteg dag och natt från det splitternya krematoriet i Stutthof. Lilly, som hörde till de yngsta i lägret, hamnade också en gång i dödskön, men bara några meter före gaskammaren skuffades hon ur hopen av Rosenbaums förra barnskötare, nu fånge med uppgifter i lägret, som räddade hennes liv.

När röda armén närmade sig drevs de halvdöda fångarna på en sista dödsmarsch västerut. Hopen av transhankar gick barfota i snön 300 kilometer till Hinow, där det var meningen att de skulle fösas ombord på pråmar och dränkas. De utmattade skjöts under vägen. Lilly och Anna stapplade ända fram, men modern, som gett sina sista matbitar åt dottern var så svag att hon svalt ihjäl endast några timmar innan befriarna anlände.

"Jag minns hur vakterna knöt repet om mammas hals och släpade hennes kropp till sophögen, där de lämnade den. Sen blev det alldeles tyst. Plötsligt öppnades dörren och vi såg främmande ansikten. Efter det miste jag medvetandet." När sovjettrupperna kom vägde Lilly 16 kilo.

Mardrömmarna anfaller

Efter kriget fick Lilly vara konvalescent på ett sovjetiskt sanatorium under ett års tid. Därifrån förflyttades hon till Röda korsets läger i Schweiz, där man samlade hemlösa judar från olika håll i Europa. Lilly hade redan en resebiljett till Israel med skeppet Exodus, när hon i Schweiz nåddes av uppgiften om att hennes faster i Finland ville adoptera henne.

Lilly kom till Finland, gifte sig, fick två barn, skilde sig, hade många olika jobb, blev pensionerad, men på nätterna är hon fortfarande på dödsläger. "Nyligen drömde jag om min far. I drömmen hoppades jag att pappa skulle ta mig i famn, men han höll händerna bakom ryggen och gick baklänges ifrån mig. Ibland vaknar jag mitt i natten av en mardröm och tänker, att det hemska kanske var bara en dröm. Någonting så hemskt kan inte ha hänt på riktigt. Ibland grips jag även i vaket tillstånd av en underlig känsla av overklighet, eftersom man i det normala livet blir dömd för ett mord, medan så många kom undan dessa mord utan något straff."

När mardrömmen anfaller blir måleriet Millners enda tillflykt. Med en liten kärra hämtar hon stenar från stranden i Munksnäs och målar tassar och ett kattansikte på stenarna. En del av kattstenarna har hon sålt, medan resten lurar hemma under soffor och bord. En dyrbar skatt är två av pappa Jehudas skickligt gjorda blyertsteckningar från tiden i Kaunas, och några repade foton från tant (moster-faster?) Helanas album.

Skrinet med smycken som fortfarande väntar på det gröna berget under ett stort träd har Lilly Millner inte försökt leta reda på. "Min dotter har föreslagit att vi tillsammans skulle åka och se om smyckena är kvar, men jag kan aldrig mera återvända till Litauen."

Litauernas grymhet

Enligt Millner var litauerna ofta till och med grymmare än tyskarna. "Tyskarna sade att litauerna var för hårda, eftersom de ville ta judarnas egendom. Största delen av mina släktingar dödades på stället, utan att ens föras till några läger." Millner minns hur litauerna samlade sig för att följa med hur judarna fördes i kolonner och förödmjukades. Många spottade eller kastade stenar på de förföljda. En stor del av lägerkommendanterna var litauer.

"Litauerna stenade judar redan innan tyskarna kom. När tyskarna letade efter judar, angav litauerna dem som gömde sig. Antisemitismen var mycket stark." Under kriget dödades 28 av Lillys släktingar, av vilka de flesta var förmögna. När man började återbörda egendom som rövats bort under sovjettiden till de forna ägarna, beslöt sig Millner att genom ambassaden höra sig för om möjligheterna att få tillbaka ens något av sin släkts egendom. Ambassaden svarade, att egendom endast återbördas till litauiska medborgare. Hemgården vid Kestuchogatan 38 i centrum av Kaunas står fortfarande kvar. Turister som besökt Litauen har skickat ett foto på huset, som Millner har i sitt album. "Jag skulle vilja ha tillbaka något av min egendom för att ha råd att köpa en liten bostad i Israel där min dotter Sulamit bor."

Millner förundrar sig över den stora skillnaden mellan finländares och litauers inställning till judar. "Jag har bott i Finland i 50 år, och under den tiden har ingen sagt mig någonting tråkigt om min judiskhet. Däremot fortsätter antisemitismen i Baltikum alltfort." Dagen då intervjun gjordes sprängdes synagogan i Riga.

Tillfälligheternas spel

Millner tror inte längre vare sig på Gud eller ödet. Hon tror endast på nuet och den blinda slumpen. På lägret skilde en tumrörelse hos officeren mellan liv och död, och även efter kriget hängde framtiden på tillfälligheter, när Lilly kastade lott om sin framtid mellan Israel, Amerika, Mexiko och Finland.

"Ingenting får mig att tro på Gud eller människans godhet. Jag har sett så mycket ondska som jag inte ens kunde föreställa mig att skulle finnas. Nu tror jag bara på stunden, ingenting annat. Jag är glad över att jag är frisk och nöjer mig med vad jag har kvar i livet."

Millners barn har trott att mamma aldrig gråter, men ibland gråter mamma. I fjol besökte Millner diasporamuseet i Tel Aviv, där man försöker samla in alla uppgifter om dem som överlevt holocaust inom ett projekt sponsorerat av Steven Spielberg. Millner lämnade sina egna personuppgifter till museet. "När frun i museet visade namnen på mina släktingar på datorn, och det stod 'dead' efter namnet på var och en, då brast jag ut i gråt. Min dotter hade aldrig sett mig gråta, och hon trodde att jag drabbats av något sjukdomsanfall och började ropa på hjälp. Senare berättade hon mycket förvånad för alla: 'Kan du föreställa dig, mamma grät.'"

Publicerat på finska i Suomen Kuvalehti nr 15-16 1998. Red. Saska Snellman