Etusivu De överlevde koncentrationslägren Nenne Kafka

Suomeksi

"Orden räcker inte till för att beskriva Förintelsen"

Nenne Kafka (f. Schlesinger) föddes 1927 i Kozieglowy i Polen. Staden ligger nära den dåvarande tyska gränsen. När Tyskland angrep Polen 1 september 1939 flydde familjen Schlesinger från staden, men återvände snart. Då var staden redan intagen av tyskarna. När de återvände var hemmet skändat och tömt på värdeföremål.

Nenne hade en storasyster och två storebröder. I början av 1940 skickades bröderna till ett koncentrationsläger. Systern var redan gift och hade en liten dotter. I slutet av året skickades Nennes far till ett koncentrationsläger. Ingen av dem överlevde nazistväldet. Hennes mor hade dött redan tidigare.

Sedan augusti 1945 bor Nenne i Helsingfors.

I början av 1941 hamnade Nenne i tvångsarbetslägret Neusalz nära Breslau (idag Wroclaw). Hon arbetade i en trådfabrik. Fångarna bodde i baracker och fick ytterst lite att äta. De väcktes tidigt, ställdes upp för mönstring och fördes i grupper till fabriken.

Arbetet var tungt. För minsta lilla förseelse blev man bestraffad. "Vi visste inte vad man inte fick göra, inte ens vad man fick göra," minns Nenne. Tvättmöjligheterna var närapå obefintliga. Den som ville hållas vid liv fick inte bli sjuk, och om man blev sjuk, var det bäst att inte att sjukanmäla sig, för det betydde döden. I lägret fanns mestadels unga människor som hade utsetts pga. sin längd, eftersom de skulle sköta om en stor maskin.

Dödsmarschen

I januari 1945 skickades fångarna i Neusalz på marsch mot Flossenbürg i Bayern. De var just på väg mot Dresden när staden drabbades av ett förödande bombanfall. Under marschen dog fångarna som flugor. När vakterna var ouppmärksamma kunde de tigga om mat, men Nenne förmådde inte. Under resan övernattade fångarna i lador. De var genomvåta på kvällen efter att ha marscherat i snön. Kläderna torkade medan man sov, man tog inte av sig dem för natten. Framme i Flossenbürg kläddes fångarna av och fick ett nummer i pannan. Först var det meningen att de skulle gasas ihjäl, men efter en vecka fick de kläder och blev infösta i slutna godsvagnar. "Det var förskräckligt i vagnarna," minns Nenne. "Luften tog slut, många dog, det fanns inget att äta."

Efter ungefär dagars resa ("man hade ingen uppfattning om tiden, vi levde som djur, värre än så") anlände man till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det stället blev den mest fruktansvärda upplevelsen i Nennes liv. Hon blev inkvarterad i ett tidigare bårhus, där det var så trångt att man måste sova sittande. Liken flyttades till ett tält några meter utanför bårhuset; det fanns tusentals lik.

Varje morgon hade någon dött. Vid mönstringen fick fångarna stå med tegelstenar i händerna armarna uppåt. Det fanns knappt något att äta. Å andra sidan behövde man inte heller just arbeta. Mot slutet av fångenskapen blev det nog arbete: fångarna fick parvis släpa lik ner i gropar.

Befrielsen

När britterna befriade Bergen-Belsen hittade de förgiftat bröd i barackerna. Tyskarna hade tänkt förgifta fångarna. Varje dag dog det massvis med fångar Kön till vattentaget var en kilometer lång. Man kunde varken byta eller tvätta kläder.

När lägret befriades var Nenne allvarligt sjuk; hon hade tyfus. "Om befrielsen hade dröjt en vecka till hade jag inte överlevt," säger hon. Schweiziska läkare inrättade ett tillfälligt sjukhus. 90 procent av de överlevande hade tyfus.

Nenne blev flyttad till en kasern i Belsen, därifrån hon en månad senare, den 15 maj 1945, kom till Helsingborg i Sverige med Bernadottes bussar. Hon placerades i karantän i det närbelägna Ramlösa.

Ramlösa besöktes dagligen av en pionjär från en sionistisk organisation, som frågade Nenne om han kunde stå till tjänst på något sätt. Hon önskade sig bara brevpapper och ett frimärke. Hon hade en morbror i Helsingfors, och hon skrev till honom. Efter en tid blev hon flyttad till Höganäs, och där blev hon uppringd av sin morbror. Morbrodern hade goda vänner i Helsingborg, och han bad dem skaffa ett passfoto på Nenne; det blev taget genom staketet på karantänstället. När karantänen upphörde kom morbrodern, som hade ordnat med pass och uppehållstillstånd för Nenne.

"Orden räcker inte till för att beskriva Förintelsen. Man kan inte begripa den," säger Nenne. "Jag känner fortfarande av sviterna, både fysiskt och psykiskt. Min benstomme är svag, och jag måste hela tiden ägta medicin. Men jag lever." Saknaden efter de anhöriga - Nenne är den enda överlevande av sin familj - vållar henne mer än nog av smärta.

I Finland var alla vänliga och rejäla. Det försökte sitt bästa, och tog väl emot Nenne. Ett halvt år senare kom också Nennes kusin, som också hade upplevt koncentrationslägret, till Finland. Hon dog för ett tjugotal år sedan. "Morbror var enastående," säger Nenne.

"Ingen som själv inte har upplevt det hela kan leva sig in i det, för det är så omänskligt."

Intervju och foto: Risto Nurmela