Etusivu De överlevde koncentrationslägren Mayer Franck

Suomeksi

"Allt var bara tur"

Mayer Franck föddes 1928 i Polen. Han växte upp i Zgierz, en småstad tio kilometer från Lodz. 1 september 1939 anföll Nazityskland Polen, och några få veckor senare, då tyskarna intagit Zgierz, vräktes familjen Franck från sitt hem med några minuters varsel. I maj 1940 inrättades ghettot i Lodz. Dit förflyttades även Francks - de fick ta sig dit till fots.

I ghettot fick Mayer jobb på en pälsfabrik, att börja med som lärling. Man tillverkade pälsar för den tyska armén, mestadels för vaktmännen. Året därpå insjuknade Mayers far i scharlakansfeber, och eftersom det inte fanns tillgång till någon vård, dog han. Mayer fortsatte med sitt jobb.

Vi sitter hemma hos Mayer Franck våren 2001. Han tar fram boken om Förintelsen, "Om detta må ni berätta". Bildtexten på sida 42 upplyser om att tyskarna krävde att sjuka, gamla över 65 år och barn under 10 år skulle lämna från ghettot. "Det stämmer inte," säger Mayer Franck. Det fanns inga åldersgränser. Tyskarna aviserade en "Sperraktion", dvs. utegångsförbud. Sedan blev alla utkommenderade och indelade i grupper. Mayer blev med sin mor och sina två systrar instängd i en byggnad. Lillasyster frågade sin mor: "Mamma, när skall vi gå hem?"."Vi skall gå strax," svarade mor gråtande. Alla grät. Mayer ville bort, och lyckades lämna byggnaden genom att hoppa ner på taket till en lägre flygel och sedan ner på marken. Han gömde sig i rännstenen hela dagen, och när han återvände på kvällen var alla borta. Sen dess har han inte hört någonting om sin mor eller sina systrar. 14 år gammal var han den enda överlevande i sin familj.

Mayer fick flytta till en granne. Han hade varit skolkamrat med deras dotter, och hennes föräldrar adopterade honom. Han fortsatte jobba i pälsfabriken fram till år 1944. Då och då dök det upp lappar på väggen i fabriken som beordrade vissa namngivna arbetare att infinna sig för deportation.

1944 beslöt tyskarna att lägga ned ghettot i Lodz, eftersom fronten närmade sig österifrån. Ghettots tyske ledare Hans Biebow höll ett tal och berättade att han ordnat med ett bättre läger för invånarna. Frivilliga uppmanades anmäla sig - 5.000 skulle behövas dagligen. Vid det laget fanns bara 80.000 kvar av ghettots ursprungligen 250.000 invånare.

(När Mayer berättar detta kommer han ihåg att det fanns ett barnhem för föräldralösa mittemot hans jobb. En dag såg han hur tyskarna kom och slängde barnen med deras skötare på lastbilsflak. Barnhemmet var tömt.)

De första dagarna fick man ihop 5.000 frivilliga. Det var inte svårt att tro på ett bättre läger, för man kunde inte föreställa sig sämre förhållanden än i ghettot. Men sedan avtog skaran av frivilliga. Då blev alla frivilliga lovade en säck potatis, och det hade avsedd effekt. Genast när samlingsplatsen var full med folk blev alla bortförda. Ingen potatis syntes till

"Då visste vi vad det gällde," minns Mayer. Alla försökte gömma sig. Först var det lättare, för det fanns gott om plats i ghettot. Sedan började tyskarna stänga gata efter gata, och den som blev påträffad på en stängd gata skjöts. Nattetid kunde man dock röra sig även på stängda gator.

Mayer och tre av hans vänner gömde sig i en vindsvåning. De lyfte av en dörr och ställde ett skåp utan bakvägg framför dörröppningen. Efter ett par dagar gav de sig på natten ut på jakt efter mat. Här och där växte det kål. De kokade kålen på natten men kom inte att tänka på att spisen förblev varm. Dagen därpå kom tyskarna in i huset och märkte att spisen var varm. Soldaterna sparkade in skåpdörren, och så var gömman upptäckt.

Till Auschwitz

Därefter följde deportationen i boskapsvagnar. Vagnarna var proppfulla med män, kvinnor och barn. Ingen dände någon, allt var bara tragedi. Vagnarna hade inga fönster, endast små luckor vid takranden. Som vägkost fick man en liten bit bröd. Resan tog hela dagen och följande natt. Ingen av passagerarna visste vart man var på väg.

När tåget slutligen stannade klev några i vagnen upp på andras axlar för att titta ut genom luckan. De såg fångar som arbetade utanför vagnen och frågade dem vart de hade kommit. De fick som svar: "Ta avsked av era fruar och barn, för alla går till himlen." De hade kommit till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Det var kanske juli 1944. SS-männen och -kvinnorna med sina hundar sprang omkring dem. "Kvinnorna var lika grymma som männen," minns Mayer. Efter några timmar fanns endast cirka en tiondel kvar av tusentals passagerare på tåget. De kvarblivna genomgick selektion, och så återstod ett par hundra. Efter duschen blev det ännu en selektion. En SS-man frågade varför Mayer var så mager. "Jag har jobbat hårt," svarade Mayer.

Fångarna måste lämna allt de hämtat med sig. De fick andra kläder. De som hade svalt värdeföremål eller hade guldtänder fick order att anmäla sig. Guldtänderna togs ur munnen med hovtång. I baracken som de fick bo i låg de på golvet utan täcke som sillar.

Lägret omgavs av ett elstängsel. På morgonen fick fångarna smutsigt vatten som te. Hela dagen var man ute, i ur och skur. När det var kallt eller regnade kunde de vara i en möjligast samlad skara för att värma varandra. På förmiddagen dick de kålvatten, som kallades soppa. Varje dag var det mönstring och selektion, varvid de svagaste avlägsnades. Efter det sågs de inte mer. På kvällen fick man en brödbit, och sen var det läggdags.

Efter en tid förflyttades Mayer med ca 40 unga män med lastbil till ett annat arbetsläger i Tzebin, där det fanns totalt ca 800 fångar, tjeckiska, ungerska och polska judar. De skulle återställa ett oljeraffinaderi som hade förstörts i ett bombanfall. De som såg svagast ut fördes med jämna mellanrum till Auschwitz - och döden. En dag gick Mayer till sjukstugan för sina svullna och variga händer. Han tilläts stanna där för en dag, men efter några timmar blev Mayer utjagad av den annars vänliga läkaren. Denne hade fått veta att lastbilen till Auschwitz skulle komma den dagen. "Han räddade mitt liv," säger Mayer.

Han och hans kamrater hade som uppgift att fylla lastbilsflak med grus. När flaket avhämtades måste det vara fullastat. På hösten frös marken, och de kunde inte längre fylla flaket. Lägerkommendanten blev tillkallad. Han tog fångarna med sig och kallade på skrivaren. "Dom här är aspiranter för Auschwitz," sade han. Efter en tid kom en lastbil, och fångnumren på dem som skulle skickas bort meddelades. Mayers nummer lästes dock inte upp. Nu var det kanske december 1944, och Mayer hade på sommaren fyllt 16 år.

Flykten

I januari 1945 närmade sig ryssarna. Runt den 20 januari lade tyskarna ned Auschwitz, som utrymdes,och fångarna skickades till fots västerut, på den sk. dödsmarschen. De marscherade i djup snö natten och dagen därpå utan mat. På kvällen var det meningen att inkvartera dem i en lada, men alla fick inte plats. Efter ett par timmar fortsatte marschen, igen hela natten och dagen därpå. Efter tre dagar fanns 294 överlevande kvar av ursprungligen 800. En marsch på ytterligare ett par dagar, och igen inkvarterades fångarna i en lada. Denhär gången fick alla plats. På morgonen gömde sig Mayer och många andra i halmen. Tolv av dem blev upptäckta och skjöts. Mayer kände hur någon grep efter honom, men han grävde sig djupare. Sex fångar lyckades undkomma i halmen, och de stannade kvar i ladan hela dagen. På kvällen gav de sig ut på jakt efter mat.

Mayer övernattade i lador på bondgårdar ett par nätter, tills han kom till en gård där husbonden gömde honom. Denne hämtade vid tillfälle mat åt honom och gav honom andra kläder. När det blev för kallt på lagårdsvinden, fick Mayer flytta till svinstian. Efter en tid blev tyska soldater inkvarterade på gården, och nu måste Mayer igen gömma sig på vinden. Husbonden hämtade mat åt honom, men hans fötter svällde pga. kylan, och han var full med löss. Han låg på vinden ovanpå ett skafferi i sex veckor.

Ladan träffades av en bomb, och Mayer måste återvända till svinstian. De tyska soldaterna upptäckte honom, och en officer kom för att fråga vad han hette. Mayer angav ett uppdiktat polskt namn. "Jag tror han visste vem jag var, men han hämtade mat åt mig." Mayer gick ut för att arbeta. På gården fanns hela tiden tyskar.

Två dagar innan ryssarna intog bondgården kom en grupp män från Totenkopf-SS dit. Mayer höll på att koka mat när en av SS-männen frågade efter hans namn. Han angav igen det uppdiktade polska namnet, men SS-mannen sade: "Det är ju ett judiskt namn." Alla SS-männen började stirra på Mayer. "Nu är det slut," tänkte Mayer. Ingenting hände dock. Kanske SS-männen förstod att klockorna vid det laget klämtade också för dem. "Det var bara tur. Gud hjälpte mig, så att jag överlevde," säger Mayer.

När ryssarna intog gården, försökte Mayer genast ta sig österut med tanke på att tyskarna kunde återerövra den. Han fick skjuts på en kärra, men hans körkarl lämnade honom på ett av röda arméns kommandoställen och sade att han fångat en spion. Mayer blev förhörd, men till hans lycka var också förhörsledaren jude. Efter några dagar blev han frigiven, och kom i vård hos röda korset.

Efter det fick han fribiljett till Lodz, där han stannade lite över ett år. "Judarnas liv i det efterkrigstida Polen var emellertid fruktansvärt," säger Mayer. Ingen av familjen som adopterat Mayer hade överlevt, men adoptivmoderns bror överlevde. Han i sin tur hade en bror i Helsingfors, och denne kom till Polen för att leta efter sina släktingar. Han ville att också Mayer skulle komma till Finland, och i januari 1947 kom han till Helsingfors. "Sedan dess har jag bott här, och jag känner Finland som mitt hemland," säger Mayer.

"Dethär är endast en del av berättelsen," understryker Mayer. "Det skulle finnas mycket mera att berätta."

Intervju och foto: Risto Nurmela